Så var det då dags, sanningens minut närmade sig. Jag mådde verkligen inte bra, men jag bestämde mig iaf för att gå upp och känna mig för lite granna. Hade ingen som helst matlust. J funderade över olika alternativ, vi resonerade fram och tillbaka. Jag tyckte mig känna en aning av förbättring, och bestämde mig för att göra ett försök, så vi gjorde oss i ordning, och gav oss av ca 0230 på natten. Den första biten gick på en rätt smal kant, och man kunde skymta marken ett 40 tal meter ner, skyddsräcken fanns inte. Nu var det inte läge att snubbla. Ingen av oss var i skick att ta någon bild just då, men så här såg vi ut efter ca 45 min mycket långsam vandring mot toppen. Efter diverse svåra passager gick den sista biten utan några större problem, det var istället den extrema höjden som gjorde varje steg till en utmaning. Vi var väl utrustade och klarade oss hyfsat i mörkret; det var värre för dem som raglade planlöst i mörkret utan pannlampa. Endast den förberedde överlever.
J på väg mot toppen
J som hade sedvanligt fotoface…
Mot toppen
…och jag som mer återspeglar hur jag faktiskt kände mig. Konstigt nog blev det bättre ju längre vi kom, jag hade trott det omvända, men när vi nådde toppen ca kl 0350 efter 1 timme och 20 min var situationen faktiskt helt ok, och jag kunde rigga mitt stativ och i god tid förbereda för soluppgången. Den enda hotbilden var att det blåste rejält, säkert 35-40 m/s i byarna, blandat med småsten och grus, så stativet fick förankras ordentligt.
Mt Fuji. Det blåser rejält.
Ögonblicket alla väntade på närmade sig, spänningen steg så sakterliga. Under tiden fortsatte strömmen med klättrare som startat någon gång under natten. Långt ifrån alla hann upp till själva genombrottet.
Strid ström av klättrare
När genombrottet kom kl 04.39 uppstod ett extatiskt ögonblick när Banzai plötsligt började skrikas, följt utav “sugoij” (Vackert, fint). Uppgången var storartad.
Solen går upp i den uppgående solens land
Soluppgång, Mt Fuji.
Glada miner! Tjejen till vänster frös så att hon skakade. Jag lånade ut min mössa, vilket uppskattades.
Glada miner på toppen!
Vi tog tillfället i akt att visa ursprunget.
Vi grejade det!
Det var en fantastisk känsla att ha gjort detta. Det hemska uppvaknandet var som bortblåst, nu var humöret på topp!
Etiketter höjdsjuka, Mt Fuji, soluppgång, toppattack
