Tokyo skyline

* * * ALLA BILDER ÄR KLICKBARA * * *

Veckan led mot sitt slut, och tiden började närma sig avslutning. Vi kikade runt lite på stan, och J vågade sig till och med ut på egen hand. Vi besökte Yasukuni shrine och kunde konstatera att det inte alltid är vinnaren som skriver historien. I Japans historia var det en och annan detalj som glömts bort. Krigen i Kina och Korea omnämndes som ”incidenter” eller ”problem”. Kineser och Koreaner skulle nog uttrycka det hela lite annorlunda. Tyvärr fick man inte ta några bilder.

Söndagen var resdag för J. Vi slog följe till Shinagawa station,

Shinagawa station

där J tog tåget till flygplatsen.

J funderar

Det fanns några minuter att samla tankarna…

J på väg. Påstigning Narita express kl 07.48.

… innan det definitiva ögonblicket närmade sig. Japanvistelsen var över för J´s del. Notera den omsorsfullt inslagna vandringskäppen, ett minne från Mt Fuji.

För min egen del avslutade jag kvällen på Park Hyatt´s bar, mest känd från filmen ”Lost in translation”. Denna bar är ett självklart mål för många turister som besöker Tokyo. Stället har fantastisk utsikt, se fotot ovan. Varning dock för saftig prislapp, även för att vara Japan. Kul att ha varit där ändå. Detta avslutar bloggen ”The Mt Fuji Experience” . Hoppas att du gillade vad vi skrev.

Sayonara.

Vi tog oss upp i ottan för att se den hektiska fiskmarknaden. Det första problemet är att hitta rätt på den mycket aktiva marknadsplatsen, som är indelad i färsk, levande och frusen fisk och skaldjur. Turister har endast tillträde till den frysta avdelningen. På morgonen anländer tonfisken till marknadsplatsen, där den delas in i partier, och visas för inköparna i särskilda hallar, varav vi fick se en.

Tonfisk redo för auktion

Inköparna kan där inspektera och kontrollea kvalitén med sina speciella metoder. Detta verkar ske både optiskt såväl som mekaniskt med och utan verktyg.

Kvalitetskontroll

Det är svårt att beskriva stämningen på platsen, men det här filmklippet ger iaf en liten idé.

Vad man ser är ett parti djupfryst tonfisk som går till försäljning till en återförsäljare, som i sin tur styckar fisken, och säljer till handlare. Notera hur mannen i keps framför utroparen gör små handtecken, och slutligen tar i hand med utroparens medhjälpare för att bekräfta köpet. Filmat 090716 kl 05.50.  Foto: F

Marknaden har i år belagts med begränsningar för turister. Tidigare kunde man röra sig fritt bland inköparna, men det blev helt enkelt för mycket för handlarna. Numer får man som turist (nåja) stå på väl anvisade platser och följa vissa ordningsregler, allt för att inte störa det pågående arbetet. Det finns oxå en hygienisk aspekt.

Ordningsregler

Efter auktionen styckas fisken för vidare transport till affärer och restauranger.

Styckning av tonfisk

En intressant upplevelse, och ett måste för alla som besöker Tokyo. J tyckte att det påminde en del om ”Feskekörka” i Göteborg, så för resenären med begränsad budget kan det vara ett alternativ.

Tips:

- Auktionshallen öppnar 05.00. Auktionen börjar ca 05.30. Kl 06.15 stängs hallen för turister.

- Detta är en arbetsplats. Se upp för fordon!

- Undvik kortbyxor (som vanligt) och/eller sandaler.

- Testa något av sushiställena på gården. Färskare (eller bättre) sushi finns inte.

Vi fick en sen start eftersom Fujituren fortfarande gjorde sig påmind i kroppen. Vi tog oss via tunnelbanan till Ryogoku och fotvandrade sedan till EDO-museét.

Grafitti

Vill du handla i denna affär?

EDO-museét beskriver historia och kultur kopplat till EDO-perioden i Tokyo. Snyggt välordnat och intressant men varför finns det så löjligt lite beskrivningar på engelska i montrarna.  Kan i alla fall rekommendera ett besök om man vill skapa sig en bild av Tokyos tidiga historia.

Resten av dagen ägnades Akihabaras myllrande teknik- och mangakvarter.  Priserna är kanske inte så mycket lägre än i Sverige men vilket urval…..

Akihabara

Vi hade planerat att ta ett varv runt vulkanens kant innan vi gick ner, och på så sätt nå den hösta punkten , vilken ligger på andra sidan av kratern. Vinden gjorde dock detta omöjligt; folk blåstes bokstavligen omkull, och att ramla ner i den (enligt J) hotfullt mullrande kratern var inget som lockade.

Mullrande krater

Själva nedstigningen var ett projekt i sig. Man kan tänka sig det hela som att hasa omkring i ett grustag i ett par timmar.

F under nedstigning

En rätt otäck grej var att det ibland kom stenar i rullning. Dessa passerade kolonnen med klättrare, antingen över, eller i mellan. Denna skylt varnar just för detta.

Varning, vila inte här.

Utrustningen ibland klättrarna var högst varierad.

J under nedstigning. Notera pannlampan

Snön låg kvar på sina ställen. Just här flög en sten med ett par decimeters diameter rakt över ledet.

Flygande stenar !

Bortsett från dessa mindre faror var utsikten fantastisk. Vinden var dock fortfarande rätt hård, och den rev upp ett svart damm, som trängde in överallt. Vi valde därför att inte dra ut på nedstigningen.

Misty mountains

Denna bild av dimhöjlda berg får avsluta rapporteringen från Mt Fuji. Sista biten var en vandring på samma stig vi kommit upp. Tillbaka i baslägret intogs en enklare måltid, varefter vi tog bussen tillbaka till Shinjuku. De flesta sov på bussen. Totalt sett var detta en mycket lyckad upplevelse man inte gärna vill ha ogjord.

Ordspråket säger:

”Every man in Japan should climb the sacred mountain once, but only a fool would do it twice.”

J på väg mot toppen

J som hade sedvanligt fotoface…

Mot toppen

…och jag som mer återspeglar hur jag faktiskt kände mig. Konstigt nog blev det bättre ju längre vi kom, jag hade trott det omvända, men när vi nådde toppen ca kl 0350 efter 1 timme och 20 min var situationen faktiskt helt ok, och jag kunde rigga mitt stativ och i god tid förbereda för soluppgången. Den enda hotbilden var att det blåste rejält, säkert 35-40 m/s i byarna, blandat med småsten och grus, så stativet fick förankras ordentligt.

Mt Fuji. Det blåser rejält.

Ögonblicket alla väntade på närmade sig, spänningen steg så sakterliga. Under tiden fortsatte strömmen med klättrare som startat någon gång under natten. Långt ifrån alla hann upp till själva genombrottet.

Strid ström av klättrare

När genombrottet kom kl 04.39 uppstod ett extatiskt ögonblick när Banzai plötsligt började skrikas, följt utav ”sugoij” (Vackert, fint).  Uppgången var storartad.

Solen går upp i den uppgående solens land

Soluppgång, Mt Fuji.

Glada miner! Tjejen till vänster frös så att hon skakade. Jag lånade ut min mössa, vilket uppskattades.

Glada miner på toppen!

Vi tog tillfället i akt att visa ursprunget.

Vi grejade det!

Det var en fantastisk känsla att ha gjort detta. Det hemska uppvaknandet var som bortblåst, nu var humöret på topp!

Justering av vandringskäpp

Ett kul inslag var att man kunde stanna till och få de olika stationernas stämpel inbränd i vandringskäppen. Här sker justering av käppen vid en sådan station.

Att terrängen var vacker tog inte bort det faktum att det bitvis var rejält påfrestande. Denna bild försöker visa hur brant det faktiskt är.

Vy mot dalen.

Då och då träffade vi på grupper som blev inspirerade av vårat fotande. Då kom kamerorna fram, och vi fick hjälpa till. Notera fotografens naturliga pose.

Fotosession

Tyvärr syns det inte så bra på denna bild, men formationen där tjejerna står är en mycket dramatisk klippformation som sträcker sig ut över tomma intet. Snyggt!

Vi kom fram till förläggningen ca kl 17, efter ungefär 6 timmars vandring, och ca 900 m stigning. Jag kände mig illamående och hade absolut ingen matlust. Då serverades detta.

Middag, 3400 m höjd

Inget fel idet, men jag kunde bara inte förmå mig att äta upp det. Ej heller J verkade stormförtjust. Därefter blev vi anvisade våra sovplatser. Jag hade nu börjat inse att jag faktiskt var ganska slut, men det var något annat som var fel oxå. Vi spekulerade fram och tillbaka, men kom inte riktigt på vad det var. Vi hade liknande symptom: Huvudvärk, lätt illamående, ingen matlust.

Vi förstod senare att vi fått en lätt släng av höjdsjuka, vilket känns ungefär som en blandning av sjösjuka och bakfylla. Ingen av dem särskilt trevlig.

Förläggning

Förläggningen var enkel men helt ok, med sköna och varma sovsäckar, kompletterade med filtar.

Jag gjorde allt för att försöka återhämta, och på denna bild är stridsvärdet kanske någonstans runt 20%.

F vilar

Jag trodde verkligen att det skulle kunna gå att sova bort problemet, något som visade sig vara lönlöst. Höjdsjuka har nämligen en tendens att bli värre om man lägger sig ner. J hade voltaren, men det hjälpte inte heller. Läget kändes svårt. J utvecklade en metod som gick ut på att man drog mycket djupa andetag, vilket faktiskt hjälpte. Det visade sig dock svårt att få kroppen att utföra detta när man sov, och då återkom problemen.

Saken blev inte bättre av att när jag satt på sängkanten och begrundade situationen, så kom en engelsktalande bergsguide och tittade på mig. Ha sade bara: Go down. Shit. Det här var inte bra.

Lavaström

Mellan raststuga 7 och 8 började det bli ganska besvärligt. Denna passage är så nära klättring man kan komma. Brant, halt och mycket svårpasserat.

Kändes bra när vi kom upp, så vi gjorde lite reklam för moderlandet.

Vilket uppskattades av det här syrgasinhalerande gänget.

Syrgas är effektivt mot höjdsjuka, och det tar effektivt bort alla symptom. Vad jag förstår så krävs det dock mer än en liten tub. Jag blev iaf inspirerad och var naturligtvis tvungen att testa.

F testar syrgas

Faktum är att det hjälpte, men när man slutade kom huvudvärken tillbaka. Just när vi skulle gå vidare från denna rast uppenbarade sig en mycket sliten karaktär. Det var en ensam tjej från Texas, USA som med mycket låg hastighet rörde sig ner för berget. Han såg helt färdig ut. Vi försökte samtala, men det ledde inte till något vettigt. Hon raglade så småningom vidare, och hennes vidare öden är för oss okänt.

Amerikanskan

Vi lärde oss dock att ta rätt nedstigningsväg, vilken inte var helt tydligt markerad, och som hon uppenbart missat. Den väg vi kom är verkligen inte att rekommendera om man knappt kan stå på benen.

Informationstavla

Vi gick Kawagushiko-trail. Den är mest populär, just för att den är så tillgänglig. Bussen stannar tex presic där den börjar.

Efter denna informationstavla började själva uppstigningen. Det gick lätt i början och det var inte särskilt mycket folk ute.

Mt Fuji, dalgång

Stigen går inledningsvis under trädgränsen.

Stigen

På en del platser var det risk för ras. Vi såg vid flera tillfällen att stenar faktiskt kom i rullning och att personer var i fara. Då är det bra att kunna kasta sig i skydd i dessa anordningar.

Skyddad del av stigen

Ju högre vi kom, desto mindre träd såg vi, och till slut var det en ren stenöken. Berget är ju i själva verket en utdöd vulkan, helt täckt med ett fin svart damm, som trängde in överallt skulle det visa sig.

Vi traskade på i ganska god fart.

Glada miner

J håller ångan uppe på stigen. Notera rasskydden.

Vi startade på station 5 och närmade oss  så småningom raststuga 7 på 2770 meter. På den höjden börjar luften tunnas ur och det blir långsamt allt jobbigare att röra sig. Det ser molnigt ut, men i själva verket är det dimma som drar runt i dalen

Raststuga 7

Raststuga 7 närmar sig.

Raststuga 7

J var glad när vi kom fram. Vi intog lite enklare förtäring och kikade på utsikten. Det händer oxå att man kommer i samtal med andra vandrare.

Trevligt sällskap

Vi kom i samtal om utrustning, och därefter bjöds det på godis. Damerna reste med lätt bagage.

Det blev svalare med höjden, så det var bra att kunna förstärka klädseln. Vid den här höjden hade J börjat utveckla sina teorier om vad Japaner egentligen tyckte om utlänningar (håriga apor) som besökte det heliga berget. Teorin gick i korthet ut på att vi skulle lönnmördas i ett obevakat ögonblick. Tillvägagångssättet för detta ägnades stor möda att utveckla, den ena teorin mer hårresande än den andra.

Tursamt nog såg vi inte till några svärdsmän i stenrösena.

Keio buss, Shinjuku

På vägen fick vi en liten skymt av vad som skulle komma.

Mt Fuji

Väl framme urlastade vi på en stor parkering med ett hundratal andra. På platsen låg klättrare som nyss kommit ner från berget, och de befann sig i varierat tillstånd.

Vi passade på att köpa varsin vandringskäpp, en vettig investering skulle det visa sig.

Portalen

Stigen var verkligen just en stig i början. Familjer och pensionärer går denna som dagsutflykter. Berget skymtar i bakgrunden.

Vädret var fint, humöret på topp. Upplagt för succe!

Sushirestaurang, Meguro, Tokyo

Notera färgen på talrikarna, vilken avgör priset. Stapeln redovisas när måltiden avslutas. Notera särskilt det proffsiga ”chop-stick-greppet”. Nihoshu (saké) ingick självklart.